Min alldeles egna coach

Nu har jag läst flera inlägg på olika bloggar som tar upp frågan: Om jag vore min egen coach hur skulle jag göra då?
Träningsglädje var först ut efter att ha fått frågan av en läsare, men första stället jag läste det på var hos ÄtaTränaKämpa.
Om jag vore min coach av Träningsglädje
Om jag vore min egen coach.. av ÄtaTränaKämpa

På Träningsglädjes sida fanns det en uppmaning att alla som läste skulle fundera på frågan och blogga om den och jag tycker frågan är intressant så jag antar uppmaningen.

Jag gillar tanken på att ha en egen coach inne i mig själv. Nån som kan tvinga mig att göra saker som jag inte orkar, vill eller tror jag kan.
Min coach är lite som Jillian Michaels i Biggest loser, skriker och domderar och accepterar inte att man mesar sig och slutar mitt i.
Jag klara inte att träna utan min coach för då blir det faktiskt inget av med träningen.
Jag måste ha ett träningsprogram att följa, för om jag inte har det och inte har något mål med träningen så slutar jag direkt. Jag orkar inte masa mig upp ur soffan, slå av tv:n och ge mig ut och cykla, springa eller simma om jag inte får en spark i baken.
Jag beundrar folk som kan träna lite sådär planlöst och bara för att det är kul. Jag kan inte det. Mitt tränings-jag (för att härma Träningsglädjes ordval) är en riktigt lat soffpotatis som egentligen ogillar (hatar känns för starkt) all form av träning och helst skulle sitta och sola sig och äta glass hela dagarna. Lite som en katt är mitt tränings-jag, tror jag är snabb och smidig, men tycker bäst om att ligga ihoprullad i soffan i solen och bara njuta.

Så därför behöver jag min coach. Hon letar upp träningsprogram på nätet och skriver ut dem och sätter upp på kylen, sen ser hon till att jag följer programmet in i minsta detalj. Dagar kryssas över och träningen utförs vara sig mitt tränings-jag vill eller inte. Det finns ingen ursäkt som biter på min coach, hon är stenhård och lyssnar inte på gnäll och mjäk. Det är bara att masa sig iväg och träna är allt hon säger när jag försöker säga att jag inte vill, att jag är för trött eller att det är för sent.

Vilodagar finns alltid inplanerade och det känns ju bra, för då får jag lata mig och behöver inte känna att jag fuskar.
Min coach gillar att utmana mig att göra saker jag inte tror jag kan. Som tex här om dagen när jag testade att göra pull-ups fast jag inte trodde jag kunde. Det kändes lite pinsamt att hänga där inför hela gymmet, men jag klarade i alla fall 1 och jag gav inte upp.

Vissa veckor blir jag kanske lite väl hårt piskad av coachen och tar ut mig och kör för hårt för kroppens bästa. Det är nog där coachen (eller är det tränings-jaget som försöker bevisa nåt) behöver lära sig att lyssna på kroppen. Att det är ok att sluta när det gör ont. Att det till och med är bättre att sluta när det gör ont eftersom jag annars skadar mig och att kroppen och träningen blir lidande då.

Som med löpningen förra året, jag pressade för hårt för att jag hade bestämt mig att köra Midnattsloppet och fick en stressfraktur. Eller som i förra veckan när jag körde mina första burpees och pressade för hårt och fick ont i axeln efteråt (det har äntligen gått över nu). Eller som när jag pressade mig att gå över 1 mil på 80 min och fick ont i höften och sen gjorde om samma sak 2 ggr till (snacka om puckat).

Om min egen coach då hade varit en annan person kanske den personen hade sagt: Hej, ta det lungt, det är ingen ide att du skadar dig, för då blir resten av träningen lidande. Ge upp nu och kom igen en annan dag.

Det är lite knepigt ibland att vara sin egen coach. För även om coachen vet hur man bör göra (som att inte träna för hårt så man skadar sig, äta rätt mat på rätt tid osv) så är det ju inte alltid som jag lyssnar på det coachen säger.
Värst är det med maten. Där lyssnar jag inte alls ibland. Dietisten/coachen säger ät riktig mat först och om du fortfarande är hungrig så kan du ta nåt gott efteråt. När jag lyssnar så är jag ju inte sugen på nåt gott efteråt eftersom jag blivit mätt och nöjd med maten.
Men jag vill ibland hellre äta det goda först, så jag orkar det och sen äta mindre mat efteråt. Knäppt, eller hur!?
Ibland har jag hela debatter med dietisten, sitter och skrattar högt åt mig själv för att jag vet att jag inte borde äta vad det nu är jag är sugen på. Sen struntar jag i dietisten och äter det ändå. Fast att jag vet att jag kan ångra mig efteråt eftersom det känns onödigt och kanske inte ens så gott som jag vill inbilla mig att det är.

Ibland vinner såklart dietisten debatten och jag lägger tillbaka tårtbiten i kylhyllan i affären eller tar bara en bit godis fast jag vill äta hela påsen. Då känns det bra. När förnuftet liksom får bestämma och inte känslorna.
Just nu tex skulle jag verkligen behöva lyssna lite mer på den där dietisten och sluta tänka på god choklad som finns i skåpet ute i köket. Det är middagsdags nu och inte alls dags för lördagsgodis. Så det så!