Påskhelgen

Å, va skönt det var att åka på minisemester. Vi kom iväg i hyfsad tid på torsdan och kom fram till hotellet kl 23. En stor skön king-säng och ett mysigt hotell vid havet.
Vi gick ut på den lilla balkongen och såg en gigantisk röd måne som precis hade gått upp.

På fredan bekantade vi oss med halvön vi var på och så hyrde vi cyklar i 2 dygn. Vi cyklade 1 h längs standen och kollade på folk och fantastiska hus.

På lördan fortsatte vi att softa och ha det gott och så cyklade vi runt nästan hela ön och totalt cyklade vi i 2,5 h. Vi badade lite i havet (burr, kallt, bara 17 grader) och lite i poolen. På kvällen åt vi supergod middag, eller förresten så åt vi supergod mat mest hela tiden, både frukost, lunch och middag alla dagarna.

På söndan så hade vi beställt väckning till 6:30 så vi skulle kunna gå ner på stranden och kuta lite och se soluppgången.

När väckningssamtalet kom var jag inte helt pigg och på, men sambon trugade lite och så klädde vi på oss löpstassen och kom iväg. 06:50 började vi springa och på tillbakavägen så såg vi solen gå upp stor och röd ur havet.

Det var den bästa och finaste soluppgången jag sett i mitt liv. (Ev kanske den i Mexico för 2 år sen kan slå den här i skönhet, men den gången låg jag i en mysig säng och kollade på soluppgången).

I vilket fall så gav soluppgången mig extra kraft och vi spurtade sista biten tillbaka. Bästa löpminnet blir det i alla fall helt klart.

Efter löpturen på 21 min så var vi så svettiga och varma att det kalla havet lockade enormt. Så av med skor och t-shirt och sen plums rakt ner i havet.
Så skönt att få svalka sig i Atlanten.

Om någon hade sagt till mig för bara 1 år sen när jag började med löpning att jag skulle kuta i soluppgången så skulle jag bara ha skrattat.
Jag var(/är) nämligen fruktansvärt morgontrött och det är inte så lätt att få upp mig ur sängen om jag inte måste.
Och sen att kuta direkt när jag har vaknat, utan frukost, det trodde jag var en omöjlighet.

Men nu, nu längtar jag till nästa gång jag ska få springa i soluppgången.